Senaste inläggen

Av Misfit - 16 juni 2008 14:36


Ett inlägg såhär på eftermiddagen angående FRA-lagen som det snart ska röstas om i riksdagen. Information om detta finns att läsa här och här om  det nu skulle finnas någon som missat vad det handlar om...



Panopticon är ett koncept som myntades av den engelske filosofen Jeremy Bentham 1785. Det är alla totalitära och auktoritära regimers våta dröm. Konceptet är att det medger en observatör att observera en grupp människor, utan att de observerade vet om eller när de är observerade, bara att de kan vara observerade, och därigenom skapa en känsla av en ständigt närvarande osynlig betraktare.


Det har använts framgångsrikt i till exempel fängelser. Men det är först nu, med teknologiska framsteg, möjlig att övervaka ett lands hela befolkning. Vad som händer är att om man tror sig vara övervakad kommer man att ändra sitt beteende, man kommer att självcensurera sig, och undvika att "sticka ut" ur mängden. Det är med andra ord ett utmärkt sätt för en totalitär eller auktoritär regim att pacificera en  hel befolkning.

Den franske filosofen Michel Foucault gav ut "Surveiller et Punir" (sv. Övervakning och straff. Fängelsets födelse) 1975, där han bland annat studerade konceptet Panopticon.
I boken menar Foucault att disciplinen skapar fogliga människor, idealiska för den nya ekonomin, politiken och krigsmaskineriet av den nya moderna eran, människor som fungerar i fabriker, strukturerade militära organisationer, och klassrum.

Men för att skapa dessa fogliga människor måste den diciplinära institutionen kontinuerligt kunna övervaka och registrera de människor de kontrollerar.


Och de måste försäkra sig om att internalisering av disciplinen i de kontrollerade människorna kan ske. Detta genom att utan större påtryckning observera, och genom att observationen forma människor till att bli fogliga. Detta kräver en speciell form av instution, som Foucault säger, exemplifieras bäst av Jeremy Benthams Panopticon.

Det är intelligentare männsikor än du och jag som har studerat detta fenomen, och ALLA utom de som har onda avsikter tycker att en total övervakning av en befolkning är en dålig idé.

Nu har den teknologiska utvecklingen gjort det mycket enklare att övervaka. Tidigare var det väldigt personalkrävande att övervaka människor, ett fasligt jagande och letande i pappersarkiv och dåliga kopior, förfölja dom rent fysiskt. I dag är allting digitaliserat. Koppla det med fuzzy logic, control theory, och framväxande artificiella intelligenser, som alla kan användas för avancerad mönsterigenkänning, beteendeanalys, och analys av stora datamängder. I dag behöver man inte ens följa människor fysiskt. Triangulering av mobiltelefoner är i dagsläget fullt möjligt, men operatörerna har dragit sig för att implementera det eftersom det kan vara ett ingrepp i den personliga integriteten.

Fler och fler övervakningskameror gör att man kan följa en människa runt omkring i en stad utan att ens behöva triangulera deras mobiltelefon. Se bara på London och deras "Ring of Steel".

Avancerad ansiktsigenkänningsprogram och beteendeanalytiska program kopplat till en live feed från övervakningskameror, och man kan inte gömma sig någonstans. Trots det har de aldrig lyckats stoppa något större brott, bara i efterhand kunnat påvisa på hur det gick till.

Vilket ledde mig till panopticon. Det är som sagt ett gammalt koncept, men kopplat med modern teknik blir den fruktansvärt enkelt att implementera. Flera undersökningar, den senaste jag hittade var den tyska undersökning någon länkade till någonstans, visar på att man ändrar sitt beteende om man tror sig vara övervakad. Fenomenet kallas "observer effect" eller "observer bias". Det går inte att observera något eller någon utan att påverka objektet för observation på ett eller annat sätt. Det som övervakning genom panopticonkonceptet leder till är att den observerade hela tiden tänker på vad de säger och gör. Självcensuren är ett faktum, och den fria tanken har effektivt dödats. Välkommen till det totalitära paradiset!


I USA har en del undersökningar från olika medborgarrättsorganisationer visat att toleransen har minskat dramatiskt de senaste åren. Folk är rädda för att bli stämplade som "opatriotiska" eller "oamerikanska" och håller därför hellre tyst, även om det skulle vara viktiga frågor de skulle vilja ta upp. Faktum är att folk knappt behöver övervakas längre, eftersom de vet att de kan vara övervakade. Det är det som är både det paradoxala och skrämmande i det hela. Förtryck har helt plötsligt blivit enkelt och kostnadseffektivt...

ALLA har något att dölja!

ANNONS
Av Misfit - 15 juni 2008 17:00

Autopsy - Severed Survival (1989)

Här är en platta som är skitig, rutten och äcklig. Precis som jag vill ha det!

Med texter som handlar om galenskap, nekrofilism, gravskändning, pest, sjukdomar och givetvis en rejäl dos död så kan det ju inte gå fel.

Att Chris Reifert spyr ut textraderna gör ju inte skivan sämre. En röst som låter såhär rå och plågad borde inte kunna komma från en mänsklig strupe. Det finns bara en person i mitt tycke som klår Chris, men hans band kommer högre upp på listan...

Autopsy startades av just Chris Reifert efter att han lämnat trumpallen i Death. När Chuck Schuldiner flyttade till Florida stannade Chris kvar i San Fransisco och startade Autopsy. I ett band där trummisen sjunger är man farligt nära en klassisk dansbandsuppsättning. Men likheterna stannar just där. Här varvas tunga, släpiga "doomriff" med snabba tremoloriff och trumexplosioner (fast det finns dock inte ett enda blast beat på hela skivan). En perfekt mix av slött och snabbt helt enkelt. Det är inga svåra fingerbrytande riff som serveras, men för att göra enkla riff och samtidigt få det att låta såhär bra krävs genialitet. Tony Iommi är praktexemplet, och just Black Sabbaths tidigare skivor har nog snurrat ett par varv på dessa herrars skivtallrikar antar jag.


De båda gitarristerna Danny Coralles och Eric Cutler turas om med att riffa och spela solon. Det är ganska stor variation på svårighetsgraderna i deras solon. Men det gemensamma är att de sällan är längre än 10 sekunder. Och sånt gillar jag. Kort och koncist.

Tillsammans med Dan Lilker så tillhör Steve DiGiorgio mina favoritbasister inom den hårdare grenen av metal. På denna plattan har han fått ett minst sagt hyfsat utrymme rent ljudmässigt. Det är sällan man hör basen så tydligt som här på en dödsplatta. Han gör inga galna utsvävningar som i Sadus, men här finns ändå en hel del sköna basgångar.

Autopsy är ett band som influerat tusentals andra, med all rätt. Dark Throne har sagt att dom inspirerats mycket. Sen har vi ju svenska Murder Squad (med medlemmar från Entombed och Dismember) och Death Breath (med Nicke Andersson) bara för att nämna några få tydliga exempel. Chris Reifert gästsjöng dessutom på Murder Squads andra släpp...

Att bara välja en låt från en skiva brukar alltid vara lika svårt. Ska man ta en låt som man själv tycker är bäst eller ska man ta en som är mindre bäst men repressenterar hela skivan på ett bra sätt?

I detta fallet var det inte så svårt, för det finns inga låtar som "sticker ut" i vanlig bemärkelse. Och det är därför ni ska köpa hela plattan, för ni missar helheten med att bara höra en låt.

Men valet föll ändå på Ridden with Disease för att den summerar hela skivan ganska bra, innehåller lite av allt jag skrivit om rent musikaliskt samt dessa textraderna spydda in i öronen på en:

Slow and painful death
No more blood to bleed
No end to the cadevers
Ridden with disease


Betäll genast om ni inte äger denna guldklimp!


Autopsy - Ridden with Disease:

ANNONS
Av Misfit - 11 juni 2008 22:56


Är tillbaka från Sweden Rock Festival.

Vid liv.

Utan böter och utan mord på samvetet. Lyckades till och med undvika en kyrkbrand. Känns ovant...

Nu har den mesta spriten gått ur systemet, och den värsta solbrännan ömsat av, så jag börjar bli näst intill normal (jaja, ni fattar).

Har dragit loss så stora hudbitar från ansiktet framför spegeln de sista dagarna att det fick mig att tänka på en scen ur Poltergeist, som för övrigt en jävligt bra film. Ungefär 20 år sedan jag såg den sist iofs, men den kommer alltid finnas kvar bland mina bästa.

En extrem, svidande solbränna har hållit mig vaken på nätterna sen dess genom att jag skiftat från massiva svettattacker och kallsvettningar.

Man skulle ju vara så jävla macho när någon erbjöd sig solskydd genom att säga att sånt skit är endast till för kvinnor och spädbarn...

Sen satt man i den stekande solen igen dagen efter (utan partytält eller skugga givetvis) och led, men drog ändå samma kommentar när någon erbjöd skydd. Man får väl vad man förtjänar...

Lägg till en släng av damp som jag drog på mig där, och ett tredubblat cigarettintag per dygn så kan ni föreställa er hur bra man sovit de sista nätterna.

För er som undrar hur det var på festivalen kan jag bara säga att jag inte orkar skriva ner alla upptåg, roliga citat och händelser som utspelades där. Det sparar jag till min självbiografi som jag ska spökskriva efter jag dött.

"I’m coming back, I will return. And I’ll possess your body and I’ll make you ......write"


Men jag kommer iallafall vara tillräckligt återställd för att kunna klunka öl och röja bort majoriteten av dom sista hjärncellerna till DismemberDebaser, nu på fredag...

Och kanske, kanske kommer dessa stockholmare dyka upp på min lista (som snart fortsätter)...

Av Misfit - 5 juni 2008 01:45


Om några timmar beger jag mig till Sölvesborg (Norje för att vara noga) med en polare. Sweden Rock Festival heter skiten vi ska på. Det blir mitt tionde år i rad detta året, och jag känner att det troligtvis blir mitt sista besök där.

Jag har älskat det stället ända sedan jag som 17-åring åkte dit första gången med tre polare, varav en inte var helt nykter bakom ratten...

Men vi överlevde och såg bland annat:

  • Captain Beyond
  • Deep Purple
  • Dio
  • Entombed
  • Manowar
  • Mercyful Fate
  • Motörhead
  • U.D.O

Säg den grabben som bevittnat dessa herrar och inte vill åka dit igen. Jag var helt såld iallafall. Hade bara varit på en enda festival innan, och det var Hultsfred 1998 (första och sista gången).

Där fick man iofs se Misfits och 3/4 av orginalsättningen av Black Sabbath

(Bill Ward låg inlagd på rehab, eller som det så fint heter: Han var sjuk),

som var anledningen till det besöket. Men besökarna på den festivalen är precis som man hört talas om/läst/sett på tv, dvs fjortisar med typiskt fjortisbeteende. Jag var bara 16 år då men kände ändå mer gemenskap med 30-40 åringarna som rest dit för Ozzys skull, än med folket i min egen ålder och och även några år uppåt. Det var en ganska kul och händelserik festival.

På dessa 5 dagar hann jag ändå med att: Hamna i slagsmål med en gitarrist (ALLTID gitarrister) i ett band som jag inte tänker promota här, knulla en 3 månaders gravid brud, träffa och supa med hennes pojkvän precis efteråt, skratta åt Dark Funeral-fans corpse paint (mer slagsmål), bada i "Urin-sjön", ge Ozzy "the metalsign" och få ett peace-tecken tillbaka, röka braj med en gammal roddare i ~50-årsåldern som berättade kul minnen från 60 och 70-talet, röka braj så jag fick hallisar, slicka på ett dött grishuvud (som var Dark Funerals "rekvisita") för en öl, bli bra polare med snubben som 2 månader efteråt stack en kniv 7.5cm in i min mage (lång historia), sätta eld på ett tält etc. Totalt sett en kul upplevelse.

Anledningen till att det blev en del konstigheter var ju att det bara var två band jag ville se som lirade där. Och dessa båda spelade sista dagen.

Men på dom andra dagarna såg jag dock Dark Funeral (haha), Paradise Lost (i hopp om att se gamla låtar), Rancid (bra basist, men det krävs mer för att hålla kvar mig i mer än 1 låt), Refused (bättre live än på platta iaf) och Life of Agony (som faktiskt var bra).


Men på Sweden Rock Festival spelar/spelade det ju bra band nästan hela tiden. Då hinner man inte med små upptåg. På mina nio tidigare år har jag förutom de nyss nämnda sett (i ingen ordning alls):
Alice Cooper, Bigelf, Dio, Edguy, Fivefifteen, In Flames, King Diamond, Running Wild, AC/DC Jam, Dee Snider, W.A.S.P, Bruce Dickinson, Doro, Five Fifteen, Girlschool, Rage, Blind Guardian, Jethro Tull, Mörk Gryning, Paul Dianno & Killers, Sepultura, Tankard, Twisted Sister, Uriah Heep, Europe, Exodus, Hirax, Hawkwind, Helloween, Judas Priest, Lumsk, Testament, Accept, Black Label Society, Saxon, Napalm Death, Candlemass, Overkill, Mötley Crüe, Defleshed, Therion, Anvil, Cathedral,Celtic Frost, Entombed, Gamma Ray, Lord Belial, Metal Church, Obituary, Queensryche, Raise Hell, Sodom, Venom, Whitesnake, Heaven & Hell, Kreator, November, Skid Row, Thin Lizzy, Wolf och Yngwie Malmsteen som utmärker sig mest. En hel del demoband har det ju också blivit givetvis.


Goda Grannar (där min gamla musikmentor, som driver musikaffären jag praktiserade hos i ett halvår när jag blivit utslängd från gymnasiet som ung, spelar) och Motörhead är traditionerna för mig. Motörhead ställde in ett år så det året mådde man ju lite kasst, men det löste sig ändå efter några flak. Att det är en helt annan mentalitet och en smalare musikinriktning än Hultsfred har gjort att jag återkommit till denna festivalen år efter år. Men folket som besöker denna festival har blivit för blandad för min smak på senare år. Det i kombination med att det finns så många andra festivaler ute i Europa (BURNS!) som jag inte ännu besökt, och som jag troligtvis kommer åka till och från, för ungefär samma pris som bara inträdesbiljetten till S.R.F

Det ska till en väldigt bra Line-up i framtiden för att jag ska prioritera denna framför andra festivaler framöver.

Så, jag hoppas att det blir ett kul år iår också som avslutning, och att denna festivalen inte slutar som Roskilde gjorde för min del förra året: i ett danskt häkte för mordförsök...

Men den historian tar jag kanske någon annan gång.



Sieg Satan!

Av Misfit - 3 juni 2008 16:01

Morbid Angel - Altars of Madness (1989)

Fyfan vad man supit bort många hjärnceller i sin ungdom, med denna skivan som soundtrack. Det är ännu ett band på listan från Florida. Kanske inte så höga odds på att denna skulle vara med. Den har kallats för dödsmetallens svar på "Reign in Blood" och är i mitt tycke överlägsen alla andra plattor som Morbid Angel har släppt. En platta som måste stuckit ut ganska rejält i början av Dödens favoritmetal.

Den har inte mycket likheter med andra band som Deicide, Cannibal Corpse, Death etc vid samma plats och tidpunkt.

Man skulle kunna säga att den är lite mer ondskefull och elak, där dom andra banden körde på rent hat.

Rent musikaliskt så innehåller den mer komplexa låtar med (enligt mig) jävligt svåra gitarrpartier. De andra bandens låtar kan jag planka dom flesta av om jag lägger manken till, men här sitter man bara och gapar när man väl försöker.

Men jag har aldrig varit så förtjust i instrumental perfektion, utan jag vill ha min metal mer rak, simpel och direkt. Jag tycker att här går min gräns för hur meckiga och avancerade arrangemang jag kan uppskatta.

Det är en ruskigt tight platta med en total uppvisning i elaka riff, klockrena taktbyten och helt galna solon. Det är inte för inte att Trey Azagthoth utsetts till den bästa gitarristen inom Death Metal. Trummisen Pete Sandoval (som även spelade i Terrorizer, kolla upp om ni inte hört dem!!!) är även han utsedd till att ligga bland eliten inom Death Metal. Han har även sagts vara bland dom första som lade blast beats inom Death Metal. Frågan om vem som var först, sist eller vem som fuskblastrar lämnar jag åt andra tyckare och tänkare.

Sångaren och basisten David Vincent var förkyld när denna plattan spelades in , så hans röst var inte riktigt som han ville att den skulle vara. Men jag tycker han skulle dragit på sig samma förkylning inför varje släpp, för på denna plattan låter han besatt! Inget "rent" growl och inget skrikande, utan ett mellanting som inte går att beskriva med ord utan måste höras.

Att bara välja en låt på en platta som endast innehåller klassiker är ingen lätt uppgift kan jag intyga. Från inledande "Immortal Rites" till avslutande "Evil Spells" går dom igenom allt från slöa, tunga och släpande till snabba, tekniska låtar. Även om nästan alla låtarna innehåller samtliga attribut...

Men favoriten är och kommer nog alltid vara "Chapel of Ghouls". Med sin stenhårda öppning, extremt snygga övergång till versen:

Ghouls attack the church
Crush the holy priest
Turning the cross towards hell
Writhe in satan's flames
Crush the priest
The feeble church

Och sedan solot som övergår i det blytunga allvrålspartiet ca 3:25 in i låten där man får gåshud av följande:

Demons attack with hate
Satan in the fires of hell awaits
Death against you all
God hear my death call


Morbid Angel blir inte bättre än så här.



Morbid Angel - Chapel of Ghouls:

Av Misfit - 28 maj 2008 16:21

Malevolent Creation - Ten Commandments (1991)

Ytterligare entt band på listan från Florida. Med samma gamla pålitliga producent i Scott Burns, som producerat en hel del av skivorna på min lista. Detta var en av grupperna som jag upptäckte i samband med blandbandet som jag skrev om här. Just den låten (Thou Shall Kill!) var/är ju jävligt bra, men inget som gav mig gåshud just då. Det var inte förräns jag beställde hem hela skivan som jag insåg detta bandets storhet.

Som jag säkert tidigare nämnt ett par gånger så hatar jag intron i alla former (King Diamond är enda undantaget). Jag fattar inte varför man ska hålla på med sån skit? Fyra snabba slag på en halvt öppen hi-hat räcker för mig. Max fem sekunder ska det ta, och det absolut bästa introt jag någonsin hört är ju på "Search & Seizure" med Nuclear Assault...

Men kanske har det någonting att göra med att man ska fylla ut tiden på skivan (på bolagets begäran) när alla riktiga låtar väl är inspelade? Det allra värsta är när man inte kan trycka förbi/hoppa över introt med nålen, utan att det är inbyggt i öppningsspåret. Sånt får mig att känna EXTREME AGGRESSION!


Iallafall så börjar denna skivan med ett "stämningsuppbyggande" intro. Tror och hoppas att det är för att dom skulle få ihop till 10 låtar...

Det är iofs inte så farligt eftersom det varken innehåller plastiga körer eller syntar, utan här är det ett simpelt trumkomp med tuggande gitarrer som ackompanjerar en röst som säger:

As we place this wretched waste of a man into his final rotting place.
We pray for his soul to be stripped and tormented
of all that is proper, to burn his sins,
In the witness of the Father, the Son and the Holy
Ghost, his soul will fall below the valley of death.
Left to rot forever, to never be free, never return.


Detta följs av Premature Burial som handlar om att bli levande begravd. I och med detta spår så visar dom att det blir det åka av på resten av plattan!

Snabbt trumsmatter med ganska enkla och snygga riff förgyller denna skivan. Visst finns det en del thrashpartier här och var, men det är långt ifrån hybriden som dom blev på senare plattor. Här är det death som dominerar. Jag håller också Retribution (1992) väldigt högt, men den blev slagen av denna skivan på det berömda fitthåret.

Rösten som Bret Hoffman besitter är bland dom bättre jag hört. Inget dovt growl och ingen skrikig röst utan den påminner en del om Chucks plågade röst, fast med en släng av John Tardy s utdragna "läten". Gillar den som fan! Det finns en del låtar som sticker ut från dom andra, som Multiple Stab Wounds och Injected Sufferage (som handlar om en som blivit AIDSsmittad genom kanyler).

Men jag gillar sista låten Malevolent Creation bäst. Första gången jag hörde den så trodde jag det var en cover på Slayers underbara låt Black Magic. Dom första sekunderna flirtade lite grann med den iaf, eller så har jag bara blivit gravt Criminally Insane av allt lyssnande? Har hittat en hel del influenser på hela skivan, men det är kanske inte så konstigt.

Bara öppnings och avslutningsskriken som han får ur sig på Malevolent Creation är värd hela skiv-vikten i guld!

Eller vad säger ni?


Malevolent Creation - Malevolent Creation:

Av Misfit - 22 maj 2008 19:43

Jag insåg nyss att jag fram tills nu levt ett liv i ovisshet om en av mänsklighetens stora vetenskaper. Men tack vare Aftonhoran.se så är jag lite närmare steget till total upplysning.

Det är med stor koncentration och spänning jag följer och gör som denna guide visar... Resultatet är häpnadsväckande!


Jag, i min okunskap, undrar bara om detta är det bästa en utbildad journalist (med X antal år på en journalisthögskola bakom sig) kan åstakomma?

Isåfall kanske man borde skicka in en ansökan, för intagningsprovet kan ju omöjligt överträffa slutprovets extremt höga kunskapskrav.

Eller var det en sådan extrem nyhetstorka den dagen?

Men jag klagar inte. Som en polare (vi kan ge honom det fingerade namnet Kim) så klokt sa, när jag nämnde att denna guide låg på samma nivå som alla moderepotage:

- Det är sant. Den har man faktiskt nytta av. Jag har tex röd bakgrund på min dator nu. Däremot har jag aldrig haft nytta av att någon sagt till mig hur jag ska klä mig.

Klockrent, Kloka Kim


Det kan dock finnas en dold agenda. Jag läste denna artikel...


Färg påverkar vår sinnestämning, känslor och uttrycker aggression och är en signal för kamp hos många djurarter. Men man har hittills inte trott att detta gäller för människan.


...och insåg direkt att "journalisten" inte var så dum, utan ville bara locka fram ilskan inom oss genom detta lilla knep. Så att h*n får många smaskiga nyheter att rapportera om framöver.

Av Misfit - 22 maj 2008 16:20

Benediction - Transcend the Rubicon (1993)

Jag upptäckte två av Englands tre bästa dödsband samtidigt, genom ett skivköp någon gång i mitten på 90-talet. Det bestod av en platta från vardera grupp, nämligen Bolt Thrower och Benediction. Det tredje bandet kommer högre upp på listan. Och hur mycket jag än teoretiskt borde gilla Bolt Thrower mer, med tanke på världens hårdaste och snyggaste kvinnliga basist (Jo-Anne Bench) och deras eviga krigstema, så håller jag ändå Benediction högre. Dave Ingram som sjunger på denna plattan gick sedan till just Bolt Thrower 1998, där han var med till 2004.

Missförstå mig rätt, jag älskar allting Bolt Thrower släppt så det kanske kan te sig lite underligt att dom inte fick en plats på min lista, men dom blev utslagna pga den stenhårda konkurrensen och får nöja sig med att nämnas här.

Musikaliskt är det två grupper som har en hel del likheter. De tunga släpande malande riffen bl.a Men Benediction kör med mer avskalade och simpla grejer som (ändå?) bildar skitbra låtar. Ett Ac/Dc inom Death Metal skulle man kunna säga. Det som fick upp mina ögon för denna grupp var deras cover på punkbandet The Accüseds låt Wrong Side of the Grave, som finns med på denna plattan, där bl.a Karl från Bolt Thrower är med och gästvrålar. Jag har sagt det innan men jag säger det igen: Det finns någonting i min reptilhjärna som får mig att utsöndra extra mycket endorfiner när jag hör (death) metal blandat med punkinslag.

Den bästa låten på plattan är ändå Artefacted/Spit Forth som egentligen är en sammanslagning av två låtar: Artefacted Irreligion och Spit forth the Dead som båda finns på deras första platta Subconscious Terror (1990).

Den drar igång med ett blytungt riff som sedan varvas med dubbelkaggesmatter för att sedan med ett "GO!" dra igång med ett komp och riff som ger mig gåshud varje gång.

Jag lägger ut Wrong Side of the Grave också så ni får höra den.

Lyssna och njut!



Benediction - Artefacted/Spit Forth:

Presentation

Omröstning

Vems bortgång stör du dig mest på?
 Bon Scott
 Chuck Schuldiner
 Dimebag Darrel
 Randy Rhoads
 Mieszko Talarczyk
 Pelle Dead
 Euronymous
 Wendy Williams
 Cliff Burton
 Eric Carr
 John Bonham
 Quorthon
 Jesse Pintado
 Christer Pettersson
 ALLA!
 Jag är dum i huvet o vet inte vilka dessa personer är

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ My Kind Belong Nowhere med Blogkeen
Följ My Kind Belong Nowhere med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se