Napalm Death - Harmony Corruption (1990)

På 10:e plats hittar vi detta engelska band som funnits sedan 1982 och vars "bandträd" är en halv regnskog.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag hörde denna plattan för första gången -95. Fick den efter en beställning som jag gjorde efter det att jag haft ett långt samtal med en punkare över en halv dunk mäsk efter en fritidsgårdsspelning med en massa lokala skitband.

Hade bara hört ett gäng låtar från deras två föregående släpp: Scum (1987) och From Enslavement to Obliteration (1988) tidigare och gillade stuket, men han sa att eftersom jag gillade döds så borde denna plattan älskas mer. Och det var verkligen någonting med just Harmony Corruption som tilltalade mig mer än de andra två. De kaotiska  punk och grindpartierna har tonats ner och dödsen har fått en större plats. Fullständigt lysande enligt mig.

Skivan är som dom flesta bra skivor inspelad i Morrisound studios i Florida och bakom spakarna sitter som vanligt Scott Burns. Men till skillnad från de andra banden i Florida under denna tiden så handlar inte Napalm Deaths texter om satan, hur dum i huvudet den skäggiga farbron är och ondska , utan om orättvisor i samhället och åsikter om hur det och vad som bör ändras. Detta är den första skivan som Mark "Barney" Greenway (från Benediction) sjunger på och även om jag gillar Lee Dorrian (som sjöng på dom två tidigare) som sångare så är "Barneys" röst mer tilltalande i mina öron. På skivan finns även två inte helt nersketna gästsångare på en låt som heter Unfit Earth, eller vad sägs om John Tardy (Obituary) och Glen Benton (Deicide). Hade ju verkligen inte haft något emot att ha deras läten inspelade på någon av mina låtar...

Detta är första plattan med två gitarrister (Mitch Harris och Jesse Pintado) och det ger en fylligare, tjockare och mer brutal ljudbild. Deras riff växlar mellan rena dödsslingor och simpel, rå jävla grind. Inte en trist ton.

Den perfekta mixen av tempoväxlingar och avbräck i låtarna gör att det aldrig blir varken jobbigt eller långtråkigt.

Basisten, mannen med 300 sidoprojekt, ryggraden och det närmsta man kan kalla orginalmedlem Shane Embury sköter sin yxa med bravur. Även om han inte får så stort utrymme varken i låtarna eller ljudbilden.

Att välja endast en låt från en skiva brukar jag tycka vara svårt och jobbigt. Men denna skivan har bara en klockren klassiker.

Det är en låt som fortfarande ger mig gåshud 13år efter jag hörde den första gången.

Lyssna och njut

Napalm Death - Suffer the Children: 

Autopsy - Severed Survival (1989)

Här är en platta som är skitig, rutten och äcklig. Precis som jag vill ha det!

Med texter som handlar om galenskap, nekrofilism, gravskändning, pest, sjukdomar och givetvis en rejäl dos död så kan det ju inte gå fel.

Att Chris Reifert spyr ut textraderna gör ju inte skivan sämre. En röst som låter såhär rå och plågad borde inte kunna komma från en mänsklig strupe. Det finns bara en person i mitt tycke som klår Chris, men hans band kommer högre upp på listan...

Autopsy startades av just Chris Reifert efter att han lämnat trumpallen i Death. När Chuck Schuldiner flyttade till Florida stannade Chris kvar i San Fransisco och startade Autopsy. I ett band där trummisen sjunger är man farligt nära en klassisk dansbandsuppsättning. Men likheterna stannar just där. Här varvas tunga, släpiga "doomriff" med snabba tremoloriff och trumexplosioner (fast det finns dock inte ett enda blast beat på hela skivan). En perfekt mix av slött och snabbt helt enkelt. Det är inga svåra fingerbrytande riff som serveras, men för att göra enkla riff och samtidigt få det att låta såhär bra krävs genialitet. Tony Iommi är praktexemplet, och just Black Sabbaths tidigare skivor har nog snurrat ett par varv på dessa herrars skivtallrikar antar jag.

De båda gitarristerna Danny Coralles och Eric Cutler turas om med att riffa och spela solon. Det är ganska stor variation på svårighetsgraderna i deras solon. Men det gemensamma är att de sällan är längre än 10 sekunder. Och sånt gillar jag. Kort och koncist.

Tillsammans med Dan Lilker så tillhör Steve DiGiorgio mina favoritbasister inom den hårdare grenen av metal. På denna plattan har han fått ett minst sagt hyfsat utrymme rent ljudmässigt. Det är sällan man hör basen så tydligt som här på en dödsplatta. Han gör inga galna utsvävningar som i Sadus, men här finns ändå en hel del sköna basgångar.

Autopsy är ett band som influerat tusentals andra, med all rätt. Dark Throne har sagt att dom inspirerats mycket. Sen har vi ju svenska Murder Squad (med medlemmar från Entombed och Dismember) och Death Breath (med Nicke Andersson) bara för att nämna några få tydliga exempel. Chris Reifert gästsjöng dessutom på Murder Squads andra släpp...

Att bara välja en låt från en skiva brukar alltid vara lika svårt. Ska man ta en låt som man själv tycker är bäst eller ska man ta en som är mindre bäst men repressenterar hela skivan på ett bra sätt?

I detta fallet var det inte så svårt, för det finns inga låtar som "sticker ut" i vanlig bemärkelse. Och det är därför ni ska köpa hela plattan, för ni missar helheten med att bara höra en låt.

Men valet föll ändå på Ridden with Disease för att den summerar hela skivan ganska bra, innehåller lite av allt jag skrivit om rent musikaliskt samt dessa textraderna spydda in i öronen på en:

Slow and painful death
No more blood to bleed
No end to the cadevers
Ridden with disease

Betäll genast om ni inte äger denna guldklimp!

Autopsy - Ridden with Disease:

Morbid Angel - Altars of Madness (1989)

Fyfan vad man supit bort många hjärnceller i sin ungdom, med denna skivan som soundtrack. Det är ännu ett band på listan från Florida. Kanske inte så höga odds på att denna skulle vara med. Den har kallats för dödsmetallens svar på "Reign in Blood" och är i mitt tycke överlägsen alla andra plattor som Morbid Angel har släppt. En platta som måste stuckit ut ganska rejält i början av Dödens favoritmetal.

Den har inte mycket likheter med andra band som Deicide, Cannibal Corpse, Death etc vid samma plats och tidpunkt.

Man skulle kunna säga att den är lite mer ondskefull och elak, där dom andra banden körde på rent hat.

Rent musikaliskt så innehåller den mer komplexa låtar med (enligt mig) jävligt svåra gitarrpartier. De andra bandens låtar kan jag planka dom flesta av om jag lägger manken till, men här sitter man bara och gapar när man väl försöker.

Men jag har aldrig varit så förtjust i instrumental perfektion, utan jag vill ha min metal mer rak, simpel och direkt. Jag tycker att här går min gräns för hur meckiga och avancerade arrangemang jag kan uppskatta.

Det är en ruskigt tight platta med en total uppvisning i elaka riff, klockrena taktbyten och helt galna solon. Det är inte för inte att Trey Azagthoth utsetts till den bästa gitarristen inom Death Metal. Trummisen Pete Sandoval (som även spelade i Terrorizer, kolla upp om ni inte hört dem!!!) är även han utsedd till att ligga bland eliten inom Death Metal. Han har även sagts vara bland dom första som lade blast beats inom Death Metal. Frågan om vem som var först, sist eller vem som fuskblastrar lämnar jag åt andra tyckare och tänkare.

Sångaren och basisten David Vincent var förkyld när denna plattan spelades in , så hans röst var inte riktigt som han ville att den skulle vara. Men jag tycker han skulle dragit på sig samma förkylning inför varje släpp, för på denna plattan låter han besatt! Inget "rent" growl och inget skrikande, utan ett mellanting som inte går att beskriva med ord utan måste höras.

Att bara välja en låt på en platta som endast innehåller klassiker är ingen lätt uppgift kan jag intyga. Från inledande "Immortal Rites" till avslutande "Evil Spells" går dom igenom allt från slöa, tunga och släpande till snabba, tekniska låtar. Även om nästan alla låtarna innehåller samtliga attribut...

Men favoriten är och kommer nog alltid vara "Chapel of Ghouls". Med sin stenhårda öppning, extremt snygga övergång till versen:

Ghouls attack the church
Crush the holy priest
Turning the cross towards hell
Writhe in satan's flames
Crush the priest
The feeble church

Och sedan solot som övergår i det blytunga allvrålspartiet ca 3:25 in i låten där man får gåshud av följande:

Demons attack with hate
Satan in the fires of hell awaits
Death against you all
God hear my death call

Morbid Angel blir inte bättre än så här.

Morbid Angel - Chapel of Ghouls:

Malevolent Creation - Ten Commandments (1991)

Ytterligare entt band på listan från Florida. Med samma gamla pålitliga producent i Scott Burns, som producerat en hel del av skivorna på min lista. Detta var en av grupperna som jag upptäckte i samband med blandbandet som jag skrev om här. Just den låten (Thou Shall Kill!) var/är ju jävligt bra, men inget som gav mig gåshud just då. Det var inte förräns jag beställde hem hela skivan som jag insåg detta bandets storhet.

Som jag säkert tidigare nämnt ett par gånger så hatar jag intron i alla former (King Diamond är enda undantaget). Jag fattar inte varför man ska hålla på med sån skit? Fyra snabba slag på en halvt öppen hi-hat räcker för mig. Max fem sekunder ska det ta, och det absolut bästa introt jag någonsin hört är ju på "Search & Seizure" med Nuclear Assault...

Men kanske har det någonting att göra med att man ska fylla ut tiden på skivan (på bolagets begäran) när alla riktiga låtar väl är inspelade? Det allra värsta är när man inte kan trycka förbi/hoppa över introt med nålen, utan att det är inbyggt i öppningsspåret. Sånt får mig att känna EXTREME AGGRESSION!

Iallafall så börjar denna skivan med ett "stämningsuppbyggande" intro. Tror och hoppas att det är för att dom skulle få ihop till 10 låtar...

Det är iofs inte så farligt eftersom det varken innehåller plastiga körer eller syntar, utan här är det ett simpelt trumkomp med tuggande gitarrer som ackompanjerar en röst som säger:

As we place this wretched waste of a man into his final rotting place.
We pray for his soul to be stripped and tormented
of all that is proper, to burn his sins,
In the witness of the Father, the Son and the Holy
Ghost, his soul will fall below the valley of death.
Left to rot forever, to never be free, never return.

Detta följs av Premature Burial som handlar om att bli levande begravd. I och med detta spår så visar dom att det blir det åka av på resten av plattan!

Snabbt trumsmatter med ganska enkla och snygga riff förgyller denna skivan. Visst finns det en del thrashpartier här och var, men det är långt ifrån hybriden som dom blev på senare plattor. Här är det death som dominerar. Jag håller också Retribution (1992) väldigt högt, men den blev slagen av denna skivan på det berömda fitthåret.

Rösten som Bret Hoffman besitter är bland dom bättre jag hört. Inget dovt growl och ingen skrikig röst utan den påminner en del om Chucks plågade röst, fast med en släng av John Tardy s utdragna "läten". Gillar den som fan! Det finns en del låtar som sticker ut från dom andra, som Multiple Stab Wounds och Injected Sufferage (som handlar om en som blivit AIDSsmittad genom kanyler).

Men jag gillar sista låten Malevolent Creation bäst. Första gången jag hörde den så trodde jag det var en cover på Slayers underbara låt Black Magic. Dom första sekunderna flirtade lite grann med den iaf, eller så har jag bara blivit gravt Criminally Insane av allt lyssnande? Har hittat en hel del influenser på hela skivan, men det är kanske inte så konstigt.

Bara öppnings och avslutningsskriken som han får ur sig på Malevolent Creation är värd hela skiv-vikten i guld!

Eller vad säger ni?

Malevolent Creation - Malevolent Creation:

Benediction - Transcend the Rubicon (1993)

Jag upptäckte två av Englands tre bästa dödsband samtidigt, genom ett skivköp någon gång i mitten på 90-talet. Det bestod av en platta från vardera grupp, nämligen Bolt Thrower och Benediction. Det tredje bandet kommer högre upp på listan. Och hur mycket jag än teoretiskt borde gilla Bolt Thrower mer, med tanke på världens hårdaste och snyggaste kvinnliga basist (Jo-Anne Bench) och deras eviga krigstema, så håller jag ändå Benediction högre. Dave Ingram som sjunger på denna plattan gick sedan till just Bolt Thrower 1998, där han var med till 2004.

Missförstå mig rätt, jag älskar allting Bolt Thrower släppt så det kanske kan te sig lite underligt att dom inte fick en plats på min lista, men dom blev utslagna pga den stenhårda konkurrensen och får nöja sig med att nämnas här.

Musikaliskt är det två grupper som har en hel del likheter. De tunga släpande malande riffen bl.a Men Benediction kör med mer avskalade och simpla grejer som (ändå?) bildar skitbra låtar. Ett Ac/Dc inom Death Metal skulle man kunna säga. Det som fick upp mina ögon för denna grupp var deras cover på punkbandet The Accüseds låt Wrong Side of the Grave, som finns med på denna plattan, där bl.a Karl från Bolt Thrower är med och gästvrålar. Jag har sagt det innan men jag säger det igen: Det finns någonting i min reptilhjärna som får mig att utsöndra extra mycket endorfiner när jag hör (death) metal blandat med punkinslag.

Den bästa låten på plattan är ändå Artefacted/Spit Forth som egentligen är en sammanslagning av två låtar: Artefacted Irreligion och Spit forth the Dead som båda finns på deras första platta Subconscious Terror (1990).

Den drar igång med ett blytungt riff som sedan varvas med dubbelkaggesmatter för att sedan med ett "GO!" dra igång med ett komp och riff som ger mig gåshud varje gång.

Jag lägger ut Wrong Side of the Grave också så ni får höra den.

Lyssna och njut!

Benediction - Artefacted/Spit Forth:

Death - Leprosy (1988)

Detta är andra fullängdaren (av sju) som Floridabandet släppt, och det var min första kontakt med Death. En äldre bekant spelade upp denna när jag och min polare kört moppe dit för att köpa sprit. Vi brukade sticka till honom varje fredag och köpa en liter HB och spela in några nya låtar från hans samling på kassett, så vi hade färska dängor att supa till. Det var kärlek vid första lyssningen kan jag garantera. Vi blev sittandes där och snackade om plattan tills spriten var slut och bandet fyllt. Att han sedan kunde spela vissa partier på gura gjorde mig grymt impad.

Detta albumvalet får nog många inbitna "dödsare" att höja ett par ögonbryn. Scream Bloody Gore "ska" man ju ha som favorit men som jag sagt tidigare så är detta en personlig lista så jag skiter i vilket.

Senare kollade jag givetvis upp Scream Bloody Gore som kom året innan men det var, och är fortfarande, Leprosy jag tänker på när jag hör talas om Death.

Scream Bloody Gore var mer "pang på pungen" med sin fuck-off-nu-kör-vi-attityd, medans dom på denna slöade ner sig ett par BPM. Denna skivan är mer komplicerad, meckigare och innehar fler taktbyten än S.B.G men har samtidigt enligt mig en råare och mer framträdande röst av Chuck Schuldiner. På nästa skiva (Spiritual Healing) som kom 1990 hade man gått ett steg längre och gjorde ännu mer komplicerad döds. Så jag anser att denna är den bästa eftersom den innehåller både öset och råheten från S.B.G men är samtidigt inte lika meckig som Spiritual Healing.

Nackdelarna är att a) Trummorna är ganska stela och nästan tråkiga och b) Basen enligt mig är ganska tråkig, följer gitarrerna hela tiden utan några coola slingor och att den är för lågt mixad. Men det kanske beror på att basisten Terry Butler (som står listad som basist) inte lirade en ton på denna skivan. Han sa att det var för komplicerat för honom, så det är Chuck som står för den insatsen. Men han blev ändå listad för att dom var polare. Sånt gillar jag.

Andra som medverkar på denna skivan är: Rick Rozz (gitarr) och Bill Andrews (trummor), som tillsammans med Terry Butler spelade på förra plattan på min lista.

Man märker att Chuck har övat en hel del på sin planka sedan sist, för även om Scream Bloody Gore hade sina grymma riff på sina ställen så innehåller denna en ren kavalkad köttriff. Och solona är i en helt annan klass. Och lyssna bara på tappingen i Born Dead...

Men favoritriffet på skivan är ändå (fast det är så uttjatat och sönderlyssnat nu) det i Pull the Plug. Och Chucks skrik gör ju inte den låten sämre, eller vad säger ni?

Death - Pull the Plug:

Massacre - From Beyond (1991)

Oj oj ojvilken tyngd! Sån brutal jävla platta detta är. Skön våldtäkt på öronen. 

Minns första gången jag lade denna plattan på skivtallriken och bara häpnade. Jag satt som i trans och bara följde med i texterna och studerade (det otroligt fula, men ändå häftiga) omslaget. Edward J. Repka

heter snubben som gjort det, alla hans omslag kan ni glo på här.

Musiken då? Jo det är Death Metal som den ska låta med tvåtakt varvat med slöa, tunga, släpande partier, en näve thrash och en perfekt growlröst ovanpå av Kam Lee, som sägs ha "uppfunnit" growltekninken, men om detta är sant eller inte tvistar dom lärde. Fakta är iallafall att han har en jävligt bra röst. Alla medlemmar har dessutom varit med i Death på ett eller annat sätt. Sista låten på "From Beyond" som heter "Corpsegrinder" är dessutom en cover på just Death. Och det är ett annat band jag älskar, som kommer högre upp på listan...

Enda saken jag stör mig på är låten "Chambers of Ages" som börjar med ett synthintro. Vet inte om dom försökte skapa nån speciell stämning eller kanske förlorat något vad, men jag hatade det iallafall. Jag får utslag och våldsamma dampanfall av s.k stämninghöjande synthlåtar. Men som tur var så insåg dom att det var häftigare att spela metal och drog igång låten med ett grymt thrashriff efter lite mer än en minuts klinkande. Då lugnade jag mig. En dålig minut på ett helt album kan jag ha överseende med.

Jag brukar alltid ha någon favoritlåt på varje platta som spelas några gånger fler än de övriga. Men på denna plattan har jag stora problem med att bara välja en. Men det extremt hatiska skriket 3.45 in i öppningsspåret (som slår skriket i "Succubus" på mållinjen) är så grymt att det får bli den.

Massacre -  Dawn of Eternity:

Vomitory - Revelation Nausea (2001)

Andra svenska bandet på listan. Och vad kan man egentligen säga om den här plattan? Är ingen recensent, så det kan va lite svårt att förklara för någon som aldrig hört Vomitory. Men det låter ungefär som om man blandat del melodiska och en del riktigt betongfyllda, tunga riff, en sångare som låter som en förbannad björn väckt ur sitt ide, en riktigt jävla snabb trummis som mer än gärna blandar in d-takt i sitt lir och spetsa allt med fuck-off attityd så kanske ni börjar fatta hur bra detta är. Är man ett gäng som troligtvis blivit utskrattade mer än en gång för din värmländska dialekt (Karlstad), så är det kanske inte så konstigt att man är förbannadde?

Har absolut ingenting att anmärka på. 39 minuters ren brutalitet. Perfekt variation mellan tunga, snabba och punkinspirerade låtar och punkinfluerad metal är, som de flesta i min bekantskap vet, något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Och på tal om punk så är Cliff, från sveriges bästa punkband (Driller Killer), med och skrålar i en låt:

Vomitory - The art of War: