Morbid Angel - Altars of Madness (1989)

Fyfan vad man supit bort många hjärnceller i sin ungdom, med denna skivan som soundtrack. Det är ännu ett band på listan från Florida. Kanske inte så höga odds på att denna skulle vara med. Den har kallats för dödsmetallens svar på "Reign in Blood" och är i mitt tycke överlägsen alla andra plattor som Morbid Angel har släppt. En platta som måste stuckit ut ganska rejält i början av Dödens favoritmetal.

Den har inte mycket likheter med andra band som Deicide, Cannibal Corpse, Death etc vid samma plats och tidpunkt.

Man skulle kunna säga att den är lite mer ondskefull och elak, där dom andra banden körde på rent hat.

Rent musikaliskt så innehåller den mer komplexa låtar med (enligt mig) jävligt svåra gitarrpartier. De andra bandens låtar kan jag planka dom flesta av om jag lägger manken till, men här sitter man bara och gapar när man väl försöker.

Men jag har aldrig varit så förtjust i instrumental perfektion, utan jag vill ha min metal mer rak, simpel och direkt. Jag tycker att här går min gräns för hur meckiga och avancerade arrangemang jag kan uppskatta.

Det är en ruskigt tight platta med en total uppvisning i elaka riff, klockrena taktbyten och helt galna solon. Det är inte för inte att Trey Azagthoth utsetts till den bästa gitarristen inom Death Metal. Trummisen Pete Sandoval (som även spelade i Terrorizer, kolla upp om ni inte hört dem!!!) är även han utsedd till att ligga bland eliten inom Death Metal. Han har även sagts vara bland dom första som lade blast beats inom Death Metal. Frågan om vem som var först, sist eller vem som fuskblastrar lämnar jag åt andra tyckare och tänkare.

Sångaren och basisten David Vincent var förkyld när denna plattan spelades in , så hans röst var inte riktigt som han ville att den skulle vara. Men jag tycker han skulle dragit på sig samma förkylning inför varje släpp, för på denna plattan låter han besatt! Inget "rent" growl och inget skrikande, utan ett mellanting som inte går att beskriva med ord utan måste höras.

Att bara välja en låt på en platta som endast innehåller klassiker är ingen lätt uppgift kan jag intyga. Från inledande "Immortal Rites" till avslutande "Evil Spells" går dom igenom allt från slöa, tunga och släpande till snabba, tekniska låtar. Även om nästan alla låtarna innehåller samtliga attribut...

Men favoriten är och kommer nog alltid vara "Chapel of Ghouls". Med sin stenhårda öppning, extremt snygga övergång till versen:

Ghouls attack the church
Crush the holy priest
Turning the cross towards hell
Writhe in satan's flames
Crush the priest
The feeble church

Och sedan solot som övergår i det blytunga allvrålspartiet ca 3:25 in i låten där man får gåshud av följande:

Demons attack with hate
Satan in the fires of hell awaits
Death against you all
God hear my death call

Morbid Angel blir inte bättre än så här.

Morbid Angel - Chapel of Ghouls: